Dodekaeder

En skimrande dodekaeder hovrade mjukt i utkanten av hans synfält. Dess yta var obestämbar och dess färger skiftade i takt med dess rytmiska guppande i luften. Omkring honom fanns en bostad kapad på hälften. Väggarna slutade i brösthöjd. Den kapade kanten var kirurgiskt silkeslen. Omgivningen utanför våningen var mörk och obestämbar. Försiktigt trevandes vandrade han omkring i den halverade planlösningen med dodekaedern i ständig rörelse i ögonvrån. Överallt stod möbler, som väntat i en lägenhet. Somliga var kapade i samma höjd som väggarna medan andra, som var låga nog, tycktes orörda. Trots att sikten var fri och öppen över hela bostaden vandrade han försiktigt som om han väntade sig en okänd fara bakom en dörr och varje krön han rundade var en ny upplevelse.

Han tog försiktigt ett steg mot dörren till ett av rummen. De kapade väggarna hetsade hans hjärta att springa. Rummet hade en stängd men halv dörr med handtaget kvar. Han greppade handtaget och pressade långsamt ner det så att den mekaniken lösgjorde dörren från väggen och tillät honom att passera. I rummet fanns möbler i stil med resten av våningen; färglösa, obemärkta, ointressanta. Ett fönster vette ut mot mörkret och framför fönstret stod en människa vänd bort från honom med bar överkropp, kapad på mitten i samma höjd som väggarna. Hjärtat dundrade smärtsamt i hans huvud och bröst. Det slog frenetiskt med illvillig skräck som pulserade ur väggarna. Personen framför honom vände sig om. Strax under bröstvårtorna var hon kapad. Resten av brösten var orörda och inget blod rann ur det väldiga såret. Hennes armar saknades, de syntes inte till. Med ögonen vilt uppspärrade i skräck stirrade han på varelsen framför sig. Dodekaedern guppade lika lugnt som tidigare men dess färg var nu lysande röd. Varelsen började långsamt, med tunga förbjudande steg vandra emot honom. ”Ut. Jag vill ut. Jag vill ut,” hans röst var kontrollerad men full av panik.

Ett kallt, men inte obekant rum fullt av obehagligt brun stål mötte honom istället. Dodekaedern syntes inte längre till. En lampa lös i hans ögon och han kisade nyvaket och kallsvettigt omkring sig. Han låg på en brits värmd av endast hans kropp. De fönsterlösa väggarna tycktes täckta av maskiner med sekel av smuts över sig. En skärm, tung och antik, långt främmande för nutiden, lös med påträngande ljus på nära håll till vänster om honom. Det hade varit ett än mer påträngande sken om inte också den vore täckt av damm.
”Samma igen,” sade han till rummet, med uppgiven stämma och satte sig samtidigt upp på britsen. Han drog ut sladdarna som var fästa vid hans implantat. De slog i golvet med ett rassel. Hans hjärta slog ännu smärtsamt i bröstet. En aningen blod rann ur implantaten och hans hjärna ömmade.
Han satt tyst så en lång stund, med ena armen vilandes på sitt knä som han dragit upp mot bröstet. Med jämna mellanrum rös han till i kylan. Det fanns ingen där att vittna hans miserabla tillstånd; hans smutsiga, bleka hår, intorkade svett och långa, smutsiga naglar.

Han skiftade ställning och dinglade med benen sittandes på britsen och efter en stund ställde han sig på golvet och vankade omkring i rummet. Inte mer än fyra steg tog det honom att vandra från ena sidan av rummet till den andra. Hans anlete var alltjämt upplyst av den påträngande lampan och den smutsiga skärmen. De tre sladdarna låg på golvet och han plockade upp dem och vandrade runt britsen som stod i mitten av rummet. Med van rörelse fäste han kontakterna i tre punkter på hans huvud. Efter en stund tog han mod till sig och lade sig på britsen på nytt. Han gav kommandot till maskinerna att försöka igen.

Den ljudlösa, skimrande dodekaedern var tillbaka. Om det var ett spöke på axeln eller en betryggande vän, det kunde han aldrig bestämma sig för. Han tycktes befinna sig i samma rum som han nyss sökt att lämna. Han försökte ge kommandot att starta på nytt men inget hände. Varken skärm eller lampa lös upp rummet men det var inte totalt mörkt. Han sökte dörren för att se om något hänt men någon dörr fann han inte. Vid det laget insåg han att han ändå kommit rätt, men en dörr var fortfarande nödvändig. Att börja om önskade han helst att undvika. Länge stod han och begrundade sina val.

Mitt i tanken började han vandra korridoren. Han passerade anonyma dörrar tillhörande ett sjukhus eller ett hotell. Det var omöjligt och ointressant att definiera. Framför honom gick någon. Först flera meter framför honom och sedan endast några steg. Det var en kvinna med kort, spikrakt, glänsande hår. Hon tycktes naken men det var svårt att avgöra i det dunkla ljuset.
”Vänta,” sade han och ökade takten. Han kände igen scenariot. Hon skulle vandra ifrån honom hur snabbt han än sprang och aldrig talade hon och aldrig vände hon sig om.
”Vänta!” skrek han i frustration. ”Jag vet vad du gör! Jag vet att du hör mig!”
När han stannade, stannade även hon. Dodekaedern pulserade rött i ögonvrån. Jaja! tänkte han illsket. Någon måste känna henne. Han kallade på dodekaedern. Med vana tog han sig in i förbjudna register på svarta marknaden. Han sökte på alla fysiska kännetecken han hade.
Av miljontals registrerade fann han alldeles för många svar. Odugligt.
I frustration slet han upp en dörr till vänster om sig. Den ledde ingen vart. Han stängde den våldsamt igen och fortsatte vandra mot kvinnan framför sig med ilskna steg som han visste inte tjänade någonting till. I samma takt fortsatte kvinnan att vandra ifrån honom. Nu med hår som täckte hela hennes rygg.
”Ut.”

Med häftig andning och dubbelsyn mötte han rummet på nytt. Sittandes upp på britsen greppade han kanterna för att inte tappa balansen då rummet snurrade omkring honom. Dodekaedern var åter borta. Efter en stund när han åter släppte greppet kände han hur händerna skakade kraftigt. Svetten rann ned längs ryggraden och han rös obehagligt. Han hade endast varit borta i några minuter denna gång. Lampan i rummet flimrade till ett ögonblick. Han vände sig våldsamt mot dörren som om någon gick där utanför. En lång stund stirrade han på dörren, men ingen försökte öppna den. En natts sömn behövde han för att någorlunda återställa sig, det visste han. Med stängda ögon satt han en stund på britsen och försökte att bara kontrollera sin andning. Kontakterna satt fortfarande i hans implantat. Efter endast ett par minuter lade han sig åter ner på britsen och slöt sina ögon mot rummet.

Dodekaedern guppade lugnt i ögonvrån och skiftade långsamt färg.
Framför sig hade han en väg och bakom honom fanns ingenting. Vägen var spikrak och till synes oändligt lång. Runt omkring vägen syntes ett torrt, platt, jordfärgat landskap. Ljuset påminde om en solnedgång, men ingen sol syntes till. Han vandrade framåt på vägen och för att undvika trafik gick han så långt ut i kanten som han kunde. Dock nyttjade ingen trafik vägen. Han såg sig omkring men inget av intresse syntes till. Endast en önskan att vandra framåt fann han i sig. Och vandra gjorde han. Framför honom, kanske hundra meter, syntes en person. Till synes naken var hon och med kort, rakt, silkesglänsande hår på huvudet. Hon vandrade med rak rygg och självsäkra steg.
”Hallå där!” ropade han efter henne men inget svar nådde honom. ”Vart är vi på väg?” fortsatte han med lättsam stämma. Inget svar. ”Vart leder vägen? Jag vet ju inte ens vart jag kommer ifrån.”
Han började lunka en aningen snabbare mot kvinnan. Avståndet mellan honom och kvinnan blev dock längre så han saktade snabbt in igen och stannade. Kvinnan fortsatte att gå i samma takt som tidigare. ”Vad vill du mig egentligen?” han tittade sig omkring, men inte bakom sig, för där fanns ingenting. Sin dolda frustration byttes ut mot synlig ilska.
”Svara mig, förbannade kvinna! Ditt jävla fruntimmer, din hora, ditt as! Hatad må du bli av alla du känner och älskar! Svara mig!”
Dodekaedern pulserade ljudlöst, ilsket rött. Ovanför honom tonade tjocka moln upp sig och försänkte hela vägen i mörker. En hård vind sköljde kraftigt över honom så att han nästan tappade balansen. Ingen blixt syntes men ett muller dånade över honom och skakade jorden under hans fötter. Kraftigt framåtlutad fortsatte han tillslut att vandra mot kvinnan som tycktes obekymrad av vädret och vandrade lika regalt som tidigare. Vinden stormade i hans öron och skakade hans kropp. Allt var vind omkring honom. Varje steg var ett resultat av noggrann kalkylerad vilja och muskler. Trots stormen kom kvinnan honom närmre och snart var han endast ett steg bakom henne. Fortfarande lutandes mot vinden och med ansiktet i skydd av hjässan pressade han med all sin styrka benen framåt och kom tillslut sida vid sida med kvinnan. Långsamt, i vindens fortsatta vrål vände han ansiktet mot kvinnan och kisade kraftigt mot vinden för att se på henne. Dodekaedern, opåverkad av vinden, guppade häftigt i hans ögonvrå och blinkade kraftigt rött. Framför hans ögon syntes det jordfärgade, platta landskapet och inget annat. Vinden åt hans vrål och i sin ilska och frustration tappade han balansen och föll handlöst bakåt.

Rummet snurrade framför honom och all balans tycktes han för alltid ha tappat. Liggandes så höll han med vitnande knogar fast i britsen och blundade hårt men världen snurrade ej mindre för det. I huvudet dundrade smärtan och det vitnade i kanterna av hans syn även i mörkret av ögonlocken. Kontakterna på implantaten brände rött i hans hjärna. En lång stund höll han andan och flämtade kraftigt därefter. Ett tidigare obemärkt surrande trängde in i hans öron och vibrerade i hans hjärna och rev runt i den redan svåruthärdliga smärtan. I sin tankes tumult öppnade han ögonen och spydde häftigt vid sidan av britsen. Stormen i hans huvud lade sig efter hand och en domnande huvudvärk tog dess plats. Blod rann ur implantaten på hans huvud och huden runt omkring var sårig och öm. Svetten kallnade på hans rygg så att kylan i rummet trängde in i ryggraden.

Med stängda ögon kramandes sina knän gungade han fram och tillbaka på den kalla britsen. Ljudet av skärmen till vänster brummade fortfarande i huvudet på honom, men lampan hade han sedan länge släckt.
I ögonvrån svävade en dodekaeder i skimrande regnbågsfärger.