Han skjuter undan gren för gren. Slår undan vegetationen med händerna. Därframme, kanske? Piper till i mobiltelefon, Moia gläfsar i hans hälar. Vafan. Ojojoj, ett headset på en jet-lagad wannabe rich snubbe är allt som krävs. Allt som ger denna syn ett sorts halvsnuskigt dunkel över sig.
Elias hukar. Ingenting är längre som det ska. Grenarna tränger sig in över honom. Bladen han så länge trott var hans vänner lägger sig på marken och förmultnar. Jorden kryper som myror in i hans skinn. Smutsigt, förgånget, naturligt.
"Meehwnfjsj&&&%%%/#&#", svär han nästan när hans iPhone glider ur chinos-fickan och lägger sig tillrätta i jorden. Sedan ler han. Han släpper. Får plötsligt en impuls att klä av sig naken, under middagssolen, täckt av grenarna. Samtidigt som iPhonen skriker efter uppmärksamhet, när dess storstadsignorans gnyr åt att ytan av varumärken blir befläckad, så vänder sig Elias mot solen.
"Det är ingenting kvar nu, det är borta." Han står naken. Vet inte vad han ska göra sedan, vet inte vad som har hänt. Luft brummar genom bladansamlingarna, bildar ljudmatta. Vaggar honom, inger en känsla av nu, och evigt. Allt är evigt, är allt evigt? Varelsen som står naken, oskyddad, är en kropp av tillfällighet. Något som låter sig omfamnas av bladens tillförlitlighet, och kroppens förgänglighet.
Plötsligt kommer tankarna tillbaka till Elias. Det är när hans, hans egna, iPhone liksom drar i hans ögon, med någon sorts magnetism. Det värker, värker i bröstet, över något förlorat.
Snart är han klädd igen, går iväg genom det som nu är en skog; med träd, blad; mot huset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar