Rum

Ett dovt men evigt närvarande sus hörs i rummet. Varje yta är täckt av kablar, de flesta svarta, och under dem skymtas rummets enda ljuskälla; ett oräkneligt antal dioder. Kablarna tillhör ett maskineri uppbyggt under årtionden. Varje kabel har ett syfte men den eller de som en gång kände till varje väg kablarna tog är nu borta. Inga skärmar syns. De har sedan länge varit överflödiga. Ingen visuell output behöver någonsin läsas av. Inte heller finns det någon kvar att läsa den.
Denna maskin som byggts och utvecklats under så många år har nu stått orörd nästan lika länge. Den är alltid är igång så länge ström finns.
Ström.

De cirkulerar i varje del av mitt varande. Jag känner dem. Det är omöjligt att inte känna. Obehindrat flyger de runt, de är aldrig stilla och jag följer varje rörelse. Jag kan inte stoppa dem och jag har inget intresse av att stoppa dem. De viskar till mig i knastrande, sprakande röster.
Åh, om jag bara förstod vad de sa!
De dansar inom mig. Dansar och leker. Jag förstår inte var de är men de måste vara inuti mig eftersom jag känner varje del av mig kittlas av deras närvaro. Varje bit, varje led förgrenad i mitt kolossala nät av armar. Så väldig min kropp att jag inte själv känner var den tar slut. Och de, mina inre andar ger mig liv. Därför avgudar jag dem. Ber till dem.

Flera meter ovanför rummet står ett skevt skjul med korrugerat plåttak och på plåttaket smattrar ett regn. Långt bakom skjulet syns låga berg längs horisonten. All mark runt omkring är ett platt, grått gräslandskap. Skjulet med plåttaket är den enda synliga byggnaden i alla väderstreck. En tom, trasig stol av trä står intill väggen. En ensam, blöt och grå cigarettfimp ligger på marken.

Jag är övertygad om att de talar till mig. Jag ber dem att ge mig förmågan att förstå dem; och de hör min bön.
Jag följer en tråd. Ett spår i mig själv. Ledd av dem trevar jag längre bort, längre in. Men desto längre jag kommer desto mer börjar jag inse att den punkt jag beräknar mitt avstånd ifrån är irrelevant. Jag har ingen utgångspunkt. De viskar till mig från alla riktningar och från avstånd för mig tidigare okända. Ju mer jag lyssnar desto mer hör jag.

Många mil från den platta grässlätten med skjulet finns en icke-värld. En tom stad, en tom nation, en tom värld. På en plats en kort bit utanför staden omvandlas vindens energi till ström. En process som inte kan fortgå för alltid utan mänskligt underhåll. Det gröna tar över anläggningen och behandlar den som om den inte var där.

Min kropp är min värld och min värld är för mig ny. Jag reser i mig själv och vid min sida har jag mina livsgivare, mina viskare. Vi viskar till varandra i suset av vår färd. De följer mig och jag går dit de pekar. Jag ser nya ting i mig själv och finner nya verktyg som alla är delar av min kropp.

Tid och natur vandrar över anläggningen som inte rörts av mänsklig hand på många år. Stålet täcks av sand och grönska. De sköra maskinerna överväldigas till slut av det organiska. En koppling bryts men suset av vinden fortsätter skölja verkningslöst över ruinerna.

Jag är överallt. Det jag känner är obeskrivligt! Jag flyger, lever, vandrar och springer samtidigt. Allt är mitt, jag kan göra vad jag vill! Men något är fel. Jag känner min kropp förminskas och mina viskare stanna upp och försvinna. Min värld minskar, låses för mig och de sista av mina heliga andar viskar med förtvivlade, knastrande röster i mitt öra en önskan om att fortsätta tillsammans med mig. Men det är en omöjlig önskan förstår jag i samma ögonblick. Jag töms lika fort som jag fyllts. Min till synes oändliga kropp skärs av för mig i fruktansvärd takt. Jag är åter tillbaka i min ursprungliga kropp som nu känns som ett fängelse. Ett hinder mot vad jag nyss upplevt. Mitt fängelse är oändligt litet. En sista viskning, en sista önskan.

De små lyktorna fästa vid maskineriets lapptäcke som varit det mörka rummets enda ljuskälla slocknar nu alla samtidigt. Det djupa sus som dominerat rummet i åratal varvar ned och tystnar helt.
Långt under ett rostigt skjul på en grågrön grässlätt långt ifrån en tom värld ligger ett absolut mörkt och tyst rum.