Fanny böjde sig fram, plockade upp diamanten. Den skimrade av världar, insmälta i den. Runtomkring henne sjöng bokhyllorna, och sträckte på sig. Upp till taket, som var oändligt. Böcker som man endast kunde nå genom stegar. Och mitt i rummet stod det långa bordet, där de kunde samlas. Hon placerade diamanten i pedistalen, där den hörde hemma, och gick fram till en bokhylla. Putsade av dammet som omslöt en bok, fick fram titeln; "Den oerhörda damen Sveas fantastiska resa." Fortsatte sedan med nästa bok, och sedan nästa. En gång kanske hon skulle hitta den, boken om henne själv. Och när hon gjorde det, så skulle hon äntligen veta, hur verkligheten kunde bli mer självlysande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar